Nyckeln till pärleporten

Nyckeln till pärleporten

Foto: Patrik Persson

Pridefestivalens färgsprakande sommarparad bleknar i jämförelse. Framför mig tornar ett långt led av raffiga skidoveraler, glänsande hjälmar och multikulörta skaljackor upp i en spikrak linje uppåt i pisten. Vinden viner och sliter i våra torra, rosiga kinder. Gigantiska snösexor singlar ner i rasande fart från den vita himlen. Alla ivriga. På helspänn. Ögonen glöder. Alla i väntan på toppliften.

Gate 3 har öppnat! Pärleporten! Annapuri 1300 möh har ÄNTLIGEN öppnat!

Japanernas noggrannhet och kontroll över skidsystemen är överväldigande. Flera gånger har vi nekats tillträde med bara sekunder från att få passera de magiska repen till Gate 4 och 5. Sekunder!

Men inte den här gången. Nu är det dessutom topp-porten som lockar. Att få vara först med att lägga en perfekt snitsad linje i en för säsongen helt nyöppnad gate packad med nysnö, är ändå drömmen.

Svettpärlorna kittlar mig retsamt när de långsamt letar sig ner från nacken längst med ryggkotorna. Några få steg kvar till toppen. Förbereder huvudet. Låren känns ruggigt starka. Vill jämföra dem med Anja Perssons. Känslan är sådan. Ryggsäcken glider av. Jag lossar de sprillans nya Rossignol Soul 7, spänner pjäxorna och etsar mig fast i bidningarna. Hela skidligan jobbar i samförstånd. I tystnad. Förväntan som dinglar i luften är lika sprickfärdig som en maxad såpbubbla. Vindbyarna sliter om möjligt ännu mer i kläderna. Mina kalla fingerspetsar gör en sista insats och pillar upp jackkragen ytterligare, drar åt remmarna runt mina googles. Bara näsan exponeras för vindgudarnas starka krafter.

Valet landar på kammen som slutligen kommer att leda oss ner till vackra Annapuri-dalen. Vi skråar ut, en efter en. Nio i rad. Bristfällig sikt p.g.a. snöfyllda vindbyar. Rundar ett ruggigt vindslitet överhäng. Skidorna gnisslar när de skrapar den packade snön. Respekt för naturens krafter. Kontrollerar underlag, håller avstånd. Sen öppnar det upp sig… Nyckeln till pärleporten!

Orörda snöfält breder ut sig som ett nystruket sidentäcke. Nu köttar vi!!!

Jihuuuuuuu! Wooooopaaaa!

Glädjetjuten ljuder över dalen, likt nyexaminerade gymnasiestudenter på lastbilsflak. Med full kraft kastar vi oss utför de orörda branterna. Hängivna förälskelsen till skidåkning. Snön känns fjäderlätt. Dansar tango runt min midja i varje sväng. Som en smekning för själen. Benen pumpar. I några sekunder blir allt vitt. Snön är djupare, slår taktfullt mot bröstet. Jag är i powder heaven!!!

Lyriska att sista dagen äntligen få nå högsta punkten, toppar mitt skidäventyr. En underbar avslutning på ett fantastiskt puderfrosseri i Annapuri-Niseko, Hokkaido.

Dividerande kring vilken kam vi borde kötta ned för från toppen av Annapuri.

Här kommer jag flygandes, överlycklig! 
 

Här lade vi några riktigt episka linjer.
 

Lite av det fluffiga, vita pudret. :)Hokkaido har levererat kanonåkning dessa veckor. Svårigheten kommer bli att fortsättningsvis hitta lika lättillgängliga, fina åk i alperna. Eller svenska fjällen för den delen.Vemodet har börjat infinna sig. Vill inte åka hem. Färgstarka mentala bilder när jag flyger fram mellan de glesa träden, får mina smilband att röra sig uppåt som en solmogen banan. En av de främsta, mest minnesvärde skidresorna (hittills). Jag kommer definitivt återvända igen. Och igen, och igen!

Tack för den här gången Japan. Konichiwa!

Pin It on Pinterest